Idag är dagen efter...
Dagen efter 80 km löpning på heta sommarvägar.
Jag skrev på löparforumet efter 50 km att "imorgon ska jag bara vara människa" och det är efter dom orden jag lever idag.
Jag är bara människa, inte husägare, inte grävare, inte vattnare i trädgården och framför allt inte löpare...
Efter den förra gången jag testade det här, lagom oseriöst då med bara några mil i bagaget, men trots det så lärde jag mig ett och annat.
Därför skrev jag ner mina tankar efter det tillfället.
Bra när man ska göra det igen.
Nu sitter jag här och skriver och tänker lite smått berätta om gårdagen och jag gör det inte för att lära mig inför framtida ultraintervaller för det tvivlar jag på att det kommer att bli någon.
Varför ??
Ja, det enkla svaret på den frågan är att jag har gjort det nu, inte lite halvdant utan fullt ut på ett bra sätt och jag vet nu att jag klarade det.
Sanningen är ju att så ini bomben kul var det ju inte.
Dom sista timmarna innan det var dags så skrev jag det här inlägget:
http://lillaaasen.blogspot.se/2013/07/infor-ultraintervaller-80-kilometers.html
Där var taktiken, svart på vitt.
Nu när jag sitter här så är känslan att jag faktiskt trodde att jag skulle klara det.
Under gårdagen så fanns det inget annat heller.
Jag förstår ju samtidigt att hade jag gått in i det med tanken "vi får se hur det går" eller "klarar jag fem så är det bra" så hade det inte blivit 8 mil, den saken är ganska säker.
Jag skrev i det där inlägget "Intalar mig att det faktiskt är skönt väder, vilket det inte var i februari." och det är ett uttalande som jag tar tillbaka med en gång.
Jag skrev även detta där "Drickaflaskan ska med på alla utom de tre första milen." och det höll jag såklart inte.
Drickaflaskan var med på mil nummer fem och endast då.
Drack ur den är dock synd att säga att jag gjorde.
Jag provade en slurk, men dålig drickteknik under löpning gjorde att det mesta hamnade någon annanstans.
Angående tempot så skrev jag följande "Tempot måste jag skärpa mig med, det är ett som är säkert.
Jag har så svårt at springa i över 5 min/km-tempo men jag måste det och jag måste börja med det nu i natt.
Den första ska gå på 53 min, så är det bara."
Den första milen gick på 52,10, men eftersom jag sprang 10,26 km så blev det typ 53.
Bra så långt.
Min kommentar-mil 1:
Lugnt...
Tanken var att aldrig "ta i" utan bara "rulla på" och det gick bra tycker jag.
Det här var den backigaste intervallen.
Uppe i Kimstad gick den.
Jo, anledningen till att jag sprang 260 meter vad man kan tycka i onödan är att när jag laddar ner den till jogg.se så snor den ett antal meter, så för att vara på den säkra sidan att inte hamna under 10,00 km så fick det bli så.
Gissa om jag tyckte om dom där extra metrarna, speciellt på dom sista etapperna?
Nej, inte alls faktiskt!
Upplägget var och blev precis detsamma mellan alla passen.
Strech....avklädning av skor och apparater....nedladdning om passet....avklädning-resten....dusch....påklädning-kalsonger och tights....lägger mig -vid dator och mat/dryck....tittar på resultat, läser och skriver och äter/dricker....vilar och somnar....vaknar efter 40 min.(faktiskt så mellan varje och jag vaknade av mig själv)....tittade dator....drack....klädde på mig allt....mjukade upp.
Följde samma schema hela tiden.
Det fanns liksom ingen anledning att göra annat än just vila.
Jo, jag vet att det var dag och bra väder ute och att det inte är normalt att ligga inne och sova typ hela tiden, men det är inte helt normalt att springa 80 km på en dag heller.
Så jag vilade där i mina tights som jag läst ska vara bra för musklerna att ha på sig efter löppass.
Mat efter pass nummer ett blev min jordgubbspaj med vaniljkesella.
Den andra milen som gick runt nere i Norsholm och som startades och såklart avslutades här hemma gick på 50,45 och var 10,18 km lång, alltså väldigt exakt 50 på milen.
Eftersom jag tar mig runt med pulsband så kan jag berätta att min medelpuls på pass 1 var 155 och på pass 2 161.
Det gick med andra ord för fort nu....
Min kommentar-mil 2:
Vet inte om det var kylan eller den väntande kaffekoppen som gjorde att det gick fortare nu. Det här var för fort och inte enligt planerna.
Mat efter pass nummer två var en stor bit Coltingpannkaka med jordgubbsgrädde.
Och kaffe då såklart.
Det skulle visa sig bli både den första och sista koppen på det dygnet.
Konstigt kan tyckas, men jag var verkligen inte sugen sen.
Den tredje milen som gick på vägarna söder om mig startades hemma men målgång fick bli 500 meter härifrån.
Jag hade misstänkt att den slinga kanske skulle vara lite lång och visst tänkte jag tanken att springa hela vägen hem, men nu var det ju fem mil till som väntade så jag gick dom.
Solen dök upp efter en knapp kilometer in på den här rundan och då välkomnade jag den.
Det skulle visa sig bli den sista gången jag uppskattade den (jäkeln).
Mil två gick på 48,58 och var 10,22 km lång, med andra (rätt hårda) ord för fort.
Medelpuls 164. (nu får den inte öka mer)
Min kommentar-mil 3:
Varför måste det gå så fort. Detta kommer aldrig att hålla. Vaderna helt klart påverkade av detta.
Det var dom verkligen, framför allt dom sista fyra kilometrarna, vilket gjorde mig ordentligt orolig.
Hade jag inte läst någonstans någongång att benen skulle placeras högt.
Så fick det bli.
Vila och sömn med benen (underdelen av dom) uppe på en stol.
Först lite mer pannkaka såklart.
Mil nummer fyra fick det bli lite bilkörning till.
Jag började på välkänd mark, nämligen vid Grebyskolan i Kimstad och planen var att springa till Skärblacka och antagligen så fick det nog bli en sväng inne i Skärblacka för att få ihop den där milen.
Det kändes som motvind dit och inte alls medvind hem vilket är det vanliga konstiga fenomenet.
Lite kul att för första gången denna dag att se en del folk borta i Skärblacka.
Kul var däremot inte den solen jag hade i pannan på hemvägen.
48,47 var tiden på mil nummer fyra och den var 10,16 km.
Medelpulsen var 165 och så här skrev jag om upplevelsen.
Vaderna kändes bättre.
Solen var en hård nöt rakt i pannan sista fyra km.
Där hade ni det otroligt positiva under den där milen.
Vaderna mådde bra.
Jäklar vad bra det är med tights och med benen i högläge.
Det kör vi vidare på och det gjorde jag faktiskt resten av dagen.
Nu var jag inte hungrig men jag åt en banan medan jag strechade mot min bil uppe i Kimstad.
Det fick räcka.
Tänk att vara halvvägs på den här långa upplevelsen.
Det kändes bra och att jag skulle tvingas ge upp fanns inte.
Samtidigt så kan det gå på en sekund att få ont någonstans som innebär att det inte går att fortsätta eller att det inte är världens smartaste att göra det.
Jag visste hur jag skulle inleda mil nummer fem, men hade inte riktigt bestämt vilken väg jag skulle ta hem.
Ja, här hemma skulle den starta och sluta.
Ner till Norsholm och bort västerut och när jag är där på väg så bestämmer jag mig för att sprina en rund slinga, inte mer fram och tillbaka samma väg vilket var alternativet.
Det här var rundan som inleddes klockan 12:00 och solen var påfrestande.
Hur jag i det läget väljer attt ge mig iväg däråt känns fortfarande obegripligt.
En lång upppförsbacke fick jag också.
Tiden blev 49,20 på 10,16 km och pulsen hade ett medel på 165 och det var ju inte en ökning i alla fall.
Min kommentar-mil 5:
Mycket motvind var det.
Mycket sol också så rundan var dåligt vald.
Klantigt!!!
Solen började göra mig både irriterad och tankefull inför fortsättningen.
Jag hade tre slingor kvar och den ena där måste jag bara slopa för där lär det vara sol hela vägen.
Jag insåg också att pannkaka och ostkaka kommer jag inte bli sugen på mer idag.
Skulle jag äta chips ??
Jag visste att många skulle äta chips och pizza och grejer, men skulle jag göra det som inte ätit chips på ett och ett halvt år.
Chips kändes ändå rätt i det här läget så ships fick det bli.
En snabbtur med bilen så var det gjort.
Maria undrade hur benen kändes...
Jag svarade:
Nu efter sömn så känns dom lite känsliga. Man kan tro att dom har tävling vem som kan få kramp först. Nu blir det en mil utmed kanalen. En sakta mil.
Där fick ni alltså veta var jag skulle ta mig fram under mil nummer sex.
Ner till kanalen så har jag 1,2 kilometer så sträckan utmed kanalen skulle bli drygt 7,6, alltså vända efter hälften.
Undrar om det innebar att jag skulle komma fram till slussen Brådtom, där det brukar samlas folk.
En sakta mil hade jag berättat för Maria och jag vet inte om varken hon eller jag trodde på det.
Skugga fick jag nog sisodär halva färden.
49,10 på 10,13 km blev reultatet och det kan vi väl säga att det inte var så sakta.
Skulle jag överleva i den här farten alla åtta.
Det var nästan så att jag började tro det.
Det var visserligen en tävling jag var med i, men fram till detta så struntade jag fullständigt vad jag kom i tävlingen.
Det gjorde jag för övrigt hela vägen, men det som började intressera mig nu var om det var möjligt att snitta milen under 50 minuter.
Om jag klarade det så skulle det vara ett under.
Pulsen gladde mig genom att visa ett medel på 162.
Min kommentar-mil 6:
Varmt.... Kroppen håller bra men tårna tar stryk. Knappt jag vågar ta av mig strumpan på högerfoten nu.
Chips var gott så det fortsatte jag med.
Kan tillägga att jag drack ganska så mycket vatten nu.
Inför dom sista tre så var det klar krampkänning så fort man rörde sig under vilan och när man skulle resa sig upp så var det stelt och kantigt kan jag säga.
När man sen skulle ta på sig och ta dom första vacklande stegen ut på altanen och ner på tomten så var det också klart haltande.
Det var främst min högra lilltå som strulade.
Jag smörjde den någon gång i börja där men nu vågade jag inte titta på den.
Det konstiga var att när man väl började springa så var det lugnt.
Ännu mer konstigt var att vaderna inte kändes alls och att jag inte hade haft ont någonstans.
Känningar i höften, knäna och fotlederna är jag väldigt glad att jag sluppit.
Mil nummer sju var den milen som jag blev tvungen att flytta pga solen.
Jag gillade inte riktigt saken att jag nu skulle dra iväg en bit med bilen och springa en sträcka som jag visste var 1,8 km.
Det skulle bli några vändor fram och tillbaka.
Till på köpet var den här vägen inte platt utan en lång lutning och det kändes lite osäkert om min kropp skulle gilla den.
På plats så insåg jag att pulsdosan inte var med.
Pulsbandet men inte pulsdosan.
Jaja, det var ju inte hela världen, då det viktiga var gpsén.
När jag sprungit 1,8:an fram och tillbaka så slog det mig: (idiot)
om jag tar en sväng däråt så behöver jag bara ta 1,8:an en gång till.
Fortfarande otäckt ofattbart vad jag skulle ut i solen och göra.
Bara solen, åkrar flera kilometrar åt båda hållen.
Jag blev precis slut ute i värmen.
Och nu var det fyra kilometer kvar, ojojoj...
Otroligt att jag tog mig i mål och lika otrolig var den svettning som jag bjöd på efteråt.
Det fullständigt forsade och var inte alls bara en droppe då och en annan droppe sedan, utan det var en fors.
Nu fick jag sätta mig i gröngräset bredvid bilen och dricka (inte illa att jag i alla fall hade vatten med mig i bilen) och äta en banan, innan jag tog itu med streching.
Om det inte blev extremt svettigt blött och äckligt i bilen ??
Nej nej, jag hade förberett och plastat in förarsätet:-)
Tiden blev otroligt nog 49,10 på 10,15 km och puls hade jag som sagt ingen...
Min kommentar-mil 7:
När jag väl bestämt mig för skugga, vad i helsike har jag ute i solen att göra. Solsting.
Att jag nu bara hade en mil kvar kändes fantastiskt.
Jag skulle klara det.
Jag hade bestämt, mest för att jag ville gå i mål här hemma att köra svängarna nere i Norsholm, precis som jag gjorde dom i mil nummer två.
Jag hade bestämt mig för att njuta om jag nu kunde det och faktiskt så kändes det bra i början när jag visste att kilometrarna gick.
Efter 2,81 kilometer så händer det som inte får hända (trodde jag)
Det fullständigt exploderar i min högra sko och det skulle ha varit intressant att se det på film.
Jag undrar hur mycket hela högerbenet flög upp i luften.
Jag inser att det "bara" är den där lilltån vilket innebär att inget är trasigt i alla fall.
Rädslan att inte kunna fortsätta hade jag som tur är bara ett tiotal sekunder för jag fortsatte att springa, nog för att det var som en haltande kyckling, men sprang gjorde jag.
Jag har nu i efterhand tittat på tempot under milen och faktiskt så ändrades inte tempot alls vid det här tillfället.
Det som hände var förstås att någon av dom fina blåsorna som tån skaffat sig under dagen nu gick sönder.
Jag har varit med om den saken tidigare i livet men den här gången var exposionen något så enormt kraftig.
Efter en kilometers haltande så avtog smärtan mer och mer och jag kunde köra på mer normalt.
Nu var det två varv nere i centrala (??) Norsholm kvar och jag visste att en sån runda var 2,8 km.
Ja, sen skulle jag dom 800 meterna genom skogen hem också.
När jag börjat det andra av dom där varven så kände jag JAJA, men att snacka om någon större glädje eller njutning var det inte tal om.
Jag var slut, så enkelt var det.
Stigen genom skogen var ingen njutning den heller, för det första så går den uppför och för det andra så var jag som sagt slut.
Tro nu inte att det kom något segervrål eller ens några armar i luften när den jäkla klockan väl tickat upp över en mil.
Nej, jag var slut, fullständigt slut.
Jag fick inte upp huvudet, det hängde någonstans nere vid bröstet, men när jag hittat min flaska på altanen och jag kunde lägga mig på rygg och bara titta rakt upp i himmelen så kunde jag få livet lite tillbaka.
Det var ju verkligen ingen brådska att lägga in det sista resultat, utan där kunde jag ligga, dricka lite och bara njuta.
Ja, för nu njöt jag och efter några minuter där på rygg så kom till och med armarna rätt upp i luften.
Jag hade klarat det...
Jag hade sprungit 80 kilometer under ett dygn.
Jag hade till på köpet gjort det på ett imponerande sätt och min kropp hade hållt till fullo.
Jag hade befarat att ryggen skulle säga ifrån och efter den där tredje milen så var jag orolig över vaderna, men det var verkligen inga problem.
Mer än att jag nu var fullständigt slut förstås.
Vilken njutning det var att logga in på pulsklockarsidan för sista gången den här dagen.
Resultatet på den sista och åttonde milen var 50,04 på 10,17 kilometer och det mest fantastiska var att pulsen hade ett medel på 159 och maxpulsen under den där milen var inte mer än 166.
Helt otroligt då jag tyckte att jag pustade vilt sista halvdelen.
Min kommentar-mil 8:
Höger lilltå small efter 2,8 km men smärtan försvann efter en km. Så slut...och så jäkla nöjd och stolt.
Jag tror att vi var 44 stycken som inledde vid tolvslaget och säkert hade några tänkt att bara köra någon, 18 av oss nådde ända fram, vilket säger en del om hur tufft det var.
Jag kom på en fantastisk tredjeplats!
Eftersom jag såklart när jag räknar nu är dom tal min klocka och min polarsida på nätet är överens om(dvs, det riktiga) så sprang jag igår inte 80 kilometer utan 81,33 kilometer.
Det tog mig 6 timmar, 39 minuter och 41 sekunder vilket ger en snittfart på 12,2 km/timmen eller på 4,55 min/km och en miltid i snitt på 49,10....
Fantastiskt är ordet.
Efter duschen så var det liksom ingen mening att ta på sig igen, bara att ta med datorn, en flaska vatten och dom kvarvarande chipsen och krypa ner, denna gång i sängen.
Jag somnade snart nog kan jag meddela.
Den 20:e juli 2013 var över och det kändes så skönt.
Jag hade nog kunnat satsa bra mycket på att det skulle bli en natt med kramper i benen men när jag vaknade upp 9 timmar senare så hade jag inte upplevt alls något sånt.
Idag då....ja, jag studsar inte omkring här och det är en barfotadag, men det är väl så det ska vara när det är sommar.
Jag är bara människa och jag glider omkring barfota denna dag....fast jag har faktiskt vattnat lite nu;-)
I min tävlingskalender så står det att jag planerat att springa en halvmara i Motala på lördag.
Som tur är har jag inte anmält mig och jag kan inte tänka mig att jag åker till Motala.
Om loppet hade varit klockan nio på morgonen så att man sedan hade kunnat sola och bada på playan där hade varit en annan sak, men jag har ingen lust att åka till Motala och springa mitt på dagen i sol.
Innan jag avslutar den här rapporten från ultraintervallerna i juli 2013, så vill jag tacka alla ni på
www.jogg.se som sprang och kämpade med mig och alla ni andra som kom med glada tillrop, för det betyder så otroligt mycket och gör det hela meningsfullt.
Tack...
Tänk ändå att jag kan se så pigg ut efter 80 km.
Fast det är klart, här har jag ju legat på rygg på altanen i 10 minuter.
Jag hade många skor som alternativ, men det blev ni mina kära "Tempo" som fick dra hela lasset.
Mina fyra största tår hade en lätt udda nagelfärg redan innan, men den där lilla rackarn utmed högersidan har varit med om ett hemskt dygn.
Sorry...
Och idag så får man äta upp resterna vilket man inte dör av.
Jordgubbspaj är gott.
