Ultralöpare??

Jaha, då är man en ultralöpare då...
Eller??
Ultralopp är lopp som är längre än maraton (42195 meter) och ultralöpare är man om man springer (ialla fall minst en gång sprungit) sträckor som är längre än så.
Eftersom det är något fantastiskt att uppnå för en löpare så är det så klart en framgång.
Man har lyckats.
Att säga att jag idag har lyckats känns inte alls rätt.

För att ta det från början så är det så att jag tidigt i morse åkte iväg mot Västerås.
Ni minns vad jag sagt om det här loppet va?

Skrivet den 28 aug.
Sen tittade jag på det här loppet, vilket jag inte riktigt fattar varför...

http://www.blackriverrun.se/

Jag som höll på att dö i lördags när jag sprang 42 km, kan väl inte fundera på att springa 80 km??

I lördags så var det dom som sprang 72 km och deras skyltar stod ibland ute på maratonbanan.

Så sjukt att se en skylt där det står "55 kilometer till mål"

21 september i Västerås är det där loppet som jag inte ska vara med på.

Inte, var med i den där meningen....

Skrivet den 9 sept.
Löplopp skulle vi greppa tag i idag...
Eftersom det är kul med lopp och det som var i helgen slopades pga värmen, så är jag lite sugen på ett anant lopp om inte allt för lång tid.

2013-09-21	Black River Run - 50 miles	80,50 km
2013-10-06	Broloppet	21,10 km
2013-10-20	Höstmilen	10,60 km
2013-11-17	Valencia maraton	42,20 km

Så där ser min plan ut för resten av året.
Nae, den där första tävlingen där är bara en korkad ide och inte realistisk för fem öre.
Det får helt enkelt inte ske att jag anmäler mig till den.

Skrivet den 19 sept.
Vill till Västerås...

Snart är det helg igen och jag är faktiskt en hel del ledsen över att jag inte kan bege mig till Västerås tidigt lördag morgon.
Kan och kan förresten...
Klart att jag kan, men för att vara lite realistisk så är jag inte redo för att springa 80 km.

Det hade varit så spännande att se hur det skulle gå...
Skulle kroppen hålla?
Skulle jag klara av att springa så pass sakta som behövs?
Klantigt av mig att inte vara helt redo för detta, men bara att inse att jag väl inte är det.
Till på köpet så måste jag den här helgen ägna tid till mina fönster för nu känns det att det blivit kallare ute...och inne.

Nu, medans jag skriver det här inlägget så ser jag mig själv söka fram en karta och kolla hur långt det är och vilken väg man åker för att komma till Västerås...
Det slog mig just att hade loppet varit i Östergötland så hade jag ju ändå testat...
Jag hade startat...
Nu ligger inte Västerås i Östergötland, men det är bara 15 mil bort.
Vi får se hur jag låter om ett dygn....men jag kommer inte att åka...tror jag.

Skrivet den 20 sept.
I mitt huvud dagen lång så har det varit "80 kilometers löpningi Västerås" som jag inte kan släppa.

Nu vet jag att det går att efteranmäla sig imorgon och jag har också sett mig själv packa lite saker.

Det är sjukt men det känns som om jag är på väg.

Gps och musikipod ligger på laddning men för att jag ska ta mig iväg krävs att jag hoppar ner nu och packar klart, helst nyss.

Som sagt, vi får se hur det blir.

 

 

Kul läsning, nu med facit i handen.

Som jag skrev där så var detta mest ett experiment.

Skulle jag klara av något som jag aldrig annars klarar, nämligen att springa sakta?

Skulle jag klara av att springa så pass sakta att jag klarade att springa 80 km?

Jag vet att springer jag själv så är det nästan omöjligt, men springer jag bakom någon/några så finns det hopp.

Givetvis så var jag tvungen att tänka tanken att jag skulle springa 80 km, fatsän jag egentligen inte alls trodde på det.

Som jag skrev här ovan så hade jag inte bestämt mig när jag gick och la mig igår kväll.

Jag hade inte helt bestämt mig ens när jag tog mina saker ut till bilen i morse.

05:10 gick jag upp, vilket gav en sömntid på knappa fem timmar.

Inte bra så klart.

Klockan sex så drog jag iväg.

Jag hade fem grader varmt ute, men på vägen upp till Västerås så var det nere under tre grader flera gånger och bara 1,5 som minst.

Om sömnen var dålig, vad ska man då säga om vattnet???

Jag drack inget vatten igår.

Jag drack inget vatten i morse.

Jag hade ingen flaska med vatten med mig i bilen.

Jag drack inte heller en  nedaste droppe innan start.

Kaffe hade jag med mig och det drack jag.

Duktig kille....

 

Första fem kilometrarna på varven (ett varv var 16 km) gick mycket i skogen, ofta på smala stigar som inte var raka alls.

Till på köpet så fick man trixa sig över stenar och rötter till förbannelse.

Sån löpning blir väldigt konstigt med trippande ibland och med stora kliv ibland.

Inte alls optimalt vid långlöpning och inte går det fort heller, trots att sån löpning är ganska så ansträngande.

Resten av banan var det terräng, grusvägar, packad leravägar och asfalt.

Mest var det grusväg.

Ett gäng branta backar var det och vid ett tillfälle så skulle man ta sig uppför, typ 60 trappsteg.

 

Hur gick det då med mitt långsamma tempo??

I början gick det sakta genom skogen och då fanns det såklart en massa folk att springa bakom.

När skogen tog slut så sprang jag om folk och tempot gick för fort på grusvägarna utmed Svartån.

Otroligt att jag inte kan sakta ner när jag ser på klockan att jag springer i ett 5,12 tempo.

Det går inte...

Vid ett flertal tillfällen så hamnade jag bakom någon och trots att den personen höll för mig ett lagom tempo så kan jag inte ligga kvar där i rygg speciellt länge.

Det trodde jag faktiskt att jag skulle fixa på ett bättre sätt.

Efter 42 kilometer så kom jag ifatt två herrar som höll ett tempo på mellan 5,45 och 6,00.

Eftersom dom var två som oftast sprang bredvid varandra så gjorde det saken lättare att hålla sig bakom.

Då var det väldigt behagligt att springa.

Efter en kilometer så stannar dom och dricker av dricka som dom har med sig.

Jag springer vidare och kollar direkt klockan, 5,24.

Hopplöst!

Vissa sträckor var riktigt jobbiga och konstigt nog så var det dom mest lättsprungna bitarna.

Alltså så gick det för fort där.

Vissa sträckor gick det betydligt lättare och då fick jag ett hopp om att jag skulle klara det.

Tredje varvet så var det jobbigt, förutom skogsbiten som gick bra och just den kilometern när jag låg bakom dom två herrarna.

En sak som gjorde mig fundersam var att näsan rann hela loppet och under det tredje varvet så var det väldigt mycket fräsande, typ hela tiden.

Nu snörvlar jag inte alls och känner mig inte sjuk på något annat sätt heller.

Ätande under ett sånt här lopp är inte lätt vill jag lova.

Vid varvningen så var det saker att äta,,,,potatis, saltgurka, godis, chips, jordnötter, apelsin, banan, aprikoser, russin.

(Jag får helt klart i mig för lite)

Ute på banan så var det bara dricka på två ställen.

Jag insåg att det bara skulle bli tre varv.

Jag hade misslyckats med mitt experiment.

Jag hade misslyckats med att springa så pass sakta som jag velat.

Därför blev det bara tre varv och inte fem...

Jo, jag sprang idag 49,13 kilometer och det är en sträcka som jag inte sprungit tidigare.

43,43 var mitt tidigare rekord.

Men nej, jag tycker inte att jag kan kalla mig ultralöpare eftersom jag inte gick i mål i det lopp som jag startat.

Jag fick ingen medalj.

Jag har i alla fall min nummerlapp...

...och redan innan start så fick jag en tröja.

 

Det är roligt att se sig om i Sverige.

Nu hann jag också nästan lyssna klart på min ljudbok.