Valencia Marathon 2013

Min uppladning inför det här loppet kommer jag tillbaka till i slutet av det här inlägget.
Söndagen den 17 november och jag väcktes upp av alarmet på telefonen.
Eftersom varken tanten på frukosten eller dom i receptionen var speciellt språkbegåvade (inte alls) så hade jag inte brytt mig om att fråga om jag kunde få en liten specialfrukost tidigt på morgonen, för frukosten hade inte börjat sin servering den tiden jag skulle lämna hotellet.
Saknade kaffet, men eftersom jag köpt på mig en del smör, skinka, korvar och ostar så åt jag tills jag var proppmätt.

Vädret hade varit intressant ända sedan i tisdags när jag landade i det varma landet.
Tv´och vädret på yr.no hade varit enstämmiga i att det skulle bli en kall dag, en mulen dag och kanske även en regnig dag.
Tittade ut och trots att det inte var direkt ljust så syntes det att några moln fanns inte på himlen.
Tittade på telefonen och då hade dom minsann ändrat till en klar dag.
Grrrr....men det skulle vara svalt.
Tog med min lilla ryggsäck, en flaska vatten och eftersom vädret var klart så fick mina solglasögon följa med också.
Jag hade 2,8 kilometer till parken där jag skulle få lämna av mig min väska och överdragskläder.
Jag gick!
Vid första rondellen så visade termometern + 9 grader.
Tur att jag hade vantar på mig.
Klockan var tio över åtta när jag kom fram.
Såg att det var proppat vid väskinlämningen och jag insåg att det skulle ta en stund att komma fram där.
Kallt var det så jag hade ingen lust att klä av mig innan tjugo minuter innan start.
Inte hade jag tänkt att smörja in kroppen i liniment för första gången sedan jag spelade en kall fotbollsmatch som nioåring heller.
Andra smörjde så att en linimentdoft spred sig runt i hela parken.
Det kändes oerhört onödigt trots att det nu var lite kallt.
Jag hade tejpat nipplarna och jag var glad att jag för ovanlighetens skull kom ihåg det.
Det fick räcka.
Då kom den där godingen som jag gillar så mycket, förutom när jag springer långt...
Solen.
Jodå, lika bra att bli av med väskan och allt därtill, sen traska upp för trappan där borta och mjuka upp där, i solen.
Inga problem alls att klara sig i korta tights och linne.
Massor med folk i starten och ingen direkt ordning heller vad jag kunde se.
Insåg att den första biten skulle gå väldigt långsamt och det skulle vara trångt en bra stund.

Precis så gick det och det gick inte att börja springa förrän man kom till startlinjen, vilket var några minuter efter att startskottet gått.
Nu visade det sig ju att tiden togs från den stunden så det var ju helt lugnt.
Här har starten gått för någon minut sedan för startlinjen var längst bort på bron.
Dom som bara sprang tio kilometer syns här till höger, medan vi som sprang långt är till vänster.
Mycket folk och många som sprang i gäng bredvid varandra gjorde att man ibland blev fast bakom vilket var frustrerande.
Efter tre kilometer kom vi ner till inre hamnen och efter ytterliggare en halv km så passerade vi mitt hotell nere vid stranden.
Jag hade ju fått för mig att vi skulle ner på strandpromenaden, men så var det ju inte.
Det var inte så att mina ben var på riktigt studshumör den här dagen, men det gick inte tungt heller.
Det var svårt att springa i sitt eget tempo och jag trodde nog att den första milen skulle ta 52 minuter.
Då hade jag ingen jättekoll men nu ser jag att den första milen faktiskt tog 51,24 och det var dom första fem kilometrarna som gått lite sakta.
Det var någon period strax innan 20 km som man sprang på en lång, rak gata med solen mitt i ansiktet.
Då var första gången som det kändes påfrestande.
Andra milen gick som den första ganska bra, men inte det där lätta sköna steget.
Kilometertempot har jag hela tiden på klockan så den andra milen trodde jag nog strax under 50 min.
Ser nu att den exakta tiden var hmmmm....fanns det ingen tidskontroll vid 20 ?
Ingen som tog min tid i alla fall, men den har tagit tiden vid halvamara(21097m.) och från 10 km till halvmara så har jag hållt 5,01 tempo.
Halvmara passeras på 1,47,07 men att den var så pass okej trodde jag inte då.
Jag måste litat på min klocka som sattes på en bra stund innan jag passerade startlinjen.
Ungefär vid 27 kilomter blev det plötsligt väldigt jobbigt.
Benen kändes klart tyngre och det blev allmänt mer ansträngande.
Ser nu på min puls att den just då kom upp över 180 för första gången.
Då kom tanken, att det här kommer inte att gå bra....jag kommer att få gå stora delar av de avslutande 15 kilometrarna.
Jag slog bort dom tankarna och lufsade på, endast med tanken att ta dig nu bort till 30 km, så får du vila lite där.
Ser att tempot från halvmara till 30 km var 5,05 tempo.
Strax över fyra minuter stod jag vid vätskekontrollen vid 30 km.
Jag drack, pustade, drack igen, stretchade lite och drack.
Det kändes sedan oväntat bra och mitt tempo var en bit under 5,00.
Närmade mig 33 och nu hade det blivit jobbigt igen.
Återigen fick jag bestämma mig för att kämpa, den här gången till 35 kilometerskontrollen.
Dom fem kilometerna hade gått i 4,43 fart när jag väl kom dit.
Ni ska veta att det mer eller mindre kändes som om det var precis att jag överhuvud taget orkade fram.
Precis som vid förra kontrollen stod jag stilla i lite mer än fyra minuter.
Vid det här laget så fanns inte 3,30 alls i min tankar.
Frågan är om den tiden ens fanns efter två kilometer??
Nu stående vid 35 km så kändes det som om jag skulle hamna lite över 3,50 men just då så brydde jag mig väldigt lite om den saken.
Jag ville komma i mål och slippa det här.
Hur skulle jag nu springande kunna ta mig till 40 km.
Jag hade med mig en flaska vatten från 35 och tur var det för vid 37,5 så var jag igen helt slut.
Jag stannade och drack...och pustade.
Löpningen, alltså när jag löpte och inte stod stilla gick fortfarande i ett bra tempo.
Tre minuter stilla blev det den här gången.
Nu måste jag bara klara mig bort till 40 km tänkte jag och sprang samtidigt genom en dusch utmed högersidan av gatan.
På många ställen hade dom brandbilar utställda som duschade dom hetaste löparna.
När jag kom bort till 40 km så blev jag rädd att det inte skulle vara någon vätska där.
Dom kan väl inte slopa vätskan här bara för att man snart kommer i mål??
Jag kommer att dö....
Vattenflaskan dök upp och jag tog en och stannade.
En tant försökte övertala mig att ta en banan.
Hon fick verkligen fram att jag såg ut att behöva den där.
Jag skrattade och bara drack vidare.
Två minuter stod jag där.
Jag var inte alls säker på att jag därifrån skulle ta mig löpande till mål, men nu kändes det bra.
Svagt utför, fullproppat med folk som skrek och det kändes helt okej.
Många, många hade riktigt haltande steg och det syntes att dom hade kramp upp över öronen.
Det hade inte jag ett spår av.
Den enda gången som det gjorde ont var när man fick tvärbromsa för att den som sprang framför plötsligt stannar.
Det hände många gånger och även här vid 41 kilometer hände det.
Mina steg var snabbare än alla andras och jag forsade fram, kryssande mellan dom som stannar och dom som haltar sig framåt.

Att se byggnaderna vid Ciudad de las artes y las ciencias var helt underbart och här har man precis svängt av vägen för att forsa ner i parken.

Den här bilden tog jag dagen efter racet.

Racedagen var här fullproppat med folk.

Någonstans här tog jag av mig lurarna för nu ville jag bara höra ljublet och applåderna.

Gissar att vi här har 100 meter kvar till upploppet.

Snart åker brillerna av.

Väl uppe på upploppet så hade man inte bråttom i mål.

Alla jublade i fatt med publiken och alla sträckte armarna i skyn.

Det här var en avtackningsscen mer än vanligt upplopp och det var fantastiska hundra meter där uppe.

 

I mål så fick man medalj, en kolhydratpåse med söt dricka och en massa bakverk.

Ett nät med apelsiner skulle dom också ge oss men jag såg ingen som ville ha det.

Min sluttid blev 3,45,05

Jag hade stått still i ungefär 13 och en halv minut på dom senaste drickaställena.

Min sträcka från start till mål var 43,4 kilometer, vilket känns otäckt mycket.

Löparmässigt så är jag alltså där vid 3,30, men det gäller såklart att undvika dom där långa stoppen.

Sen undrar jag över hur mycket tid man tappar av långsamma/stannande människor framför...

 

Ungefär så där kände jag och upplevde det där loppet, men hur var loppet egentligen.

Mycket bra startområde och att få lämna in sin väska är såklart bra.

Att det skulle vara trångt och mycket folk i början förstod jag ju, men jag fattar knappt fortfarande att det var så mycket folk i närheten hela loppet.

Vätskekontrollerna som dök upp var femte kilometer serverade vatten (i flaska som var lätt att slita med sig och lätt att dricka ur medan man sprang) och någon sliskig röd sportdryck(jodå, jag drack en del på senare delen).

Någonstans fanns det banan och någonstans fanns det gel.

Det braiga med det där var att man redan innan fått uppgift om var man fick vad.

Publik var det utmed hela banan, glesare ibland och fullproppat ibland.

Många var tysta och såg mest skeptiska ut, medan andra var riktigt i gasen.

Jag och alla andra hade sitt förnamn på nummerlappen, men det var väldigt få som kollade där och sa mitt namn.

Max tio stycken skulle jag säga så desto roligare när man hörde det.

Många barn var söndagsfinklädda och stod med sina föräldrar utmed gatorna.

Många av dom sträckte ut sin ena hand så att man skulle kunna klatscha med dom.

Jodå, jag var med på dom noterna ibland.

En hel del musik utmed banan och bäst var en grupp barn som körde macarenadansen till just den musiken.

Då kunde man inget annat än skratta.

Ett gäng pensionärer var utklädda och showade på ett ställe.

Många grpper med rejäla trummor dök upp och piggade upp.

Som Lisa, som också sprang loppet så håller jag med om att lugn stämningsmusik som Vangelis inte ger så mycket i ett sånt läge.

I skuggan, för visst var det skugga ibland bland husen, så var det alldeles lagom, men när man hamnade längre stunder utmed solbelysta gator så kändes man aningen stekt vilket inte är en skön känsla i ett maratonlopp.

Man sprang förbi alla sevärdheter man kan tänka sig och det är såklart trevligt, men som sliten maratonlöpare så är man inte så mottaglig mot såna saker.

Jag sa ju innan att jag ville springa det här loppet för att det verkade så fräckt.

Jag sa också att jag skulle njuta.

Vilket skitsnack!

När jag sprang det så upplevde jag det inte som det minsta fräckt och njöt gjorde jag inte heller.

Sen...tar det inte så många minuter innan man tänker på den saken och det stället och den händelsen och känner att det var bra fräckt ändå.

Loppet och hela staden är platt och om jag tänker tillbaka nu så kan jag bara minnas att jag kände att det gick uppför vid tre tillfällen.

En gång upp över en bro och så två gånger under den sista milen.

 

Nu med loppet närmare en vecka i minnet så kan jag bara säga att det var väldigt bra.

Eftersom det var en envarvsbana så var banan trevlig och omväxlande.

Att springa med en massa pubik är kul och speciellt när man passerar dom som låter mycket.

Att komma in i parken och sen in på upploppet är väldigt speciellt och något som jag aldrig kommer att glömma.

När jag sprang så tänkte jag mycket, bland annat att jag aldrig ska springa mer, att jag aldrig ska tävla mer, att jag aldrig ska springa maraton mer och att jag inte ska springa Valencia maraton igen.

 

Jag har totalt ändrat mig på mindre än en vecka.

JAG VILL SPRINGA VALENCIA MARATON IGEN.... och jag vill ta mig tusan göra det under 3,30.

 

Irriterande var att när man hämtat sin väska och fått sina saker efter målgång och verkligen ville ut i parken och lägga sig på gräset och dricka lite vatten, var att då stod det en satans massa publik där för att riktigt vara beredda på att ta emot sin släkting som det såg ut på dom skulle dyka upp mer än halvdöd där vid grinden ganska snart.

Man fick buffla sig fram och till slut så kunde man slå sig ner ute i gräset.

Underbart att bara få sitta och ligga där ett tag.

Sen skulle jag hem då.

Jo, jag hade några euro med mig, så visst hade jag kunnat ta en taxi, men varför kunde jag inte gå i solskenet.

Det gjorde jag, men halvvägs hem så hade jag så ont i ryggen att jag fick köra lite gymnastik på trottoaren.

Hade inte känt något  i ryggen eller någon annanstans heller förresten, under loppet, men nu gjorde det ont i ryggen.

Av erfarenhet så vet jag att det inte är någon fara, utan det går över snabbt och lätt.

Det var precis vad det också gjorde.

 

Min stortå ser helt okej ut här efter duschen, men jag kände där och då att den där nageln kommer att ha en annan färg om några dagar.

Jag har inte tagit ett nytt kort på den, så ni får vänta och se...

 

Uppladdningen ja, som jag helt ovetenskapligt brukar dela in i fyra delar...

Sömn/Vila/Återhämtning

Mat och dryck

Träning

Ta hand om kroppen inför

 

Eftersom jag jobbade måndagen den 11 november och sedan hade semester fram till loppet så hann jag både sova och vila på ett utmärkt sätt.

Jag hade aningen svårt att somna natten inför loppet och det var inte oro inför loppet utan att jag låg och irriterade mig på vad jag läst i en av mina böcker tidigare på dagen.

Återhämtning efter tidigare pass hade jag absolut också fått.

13 dagar innan loppet så sprang jag en 22 kilometers och sista veckan så sprang jag nere i Spanien 11 km på onsdagkvällen och en riktigt lugn 5 kilometers på fredag morgon.

Sömn/Vila/Återhämtning måste få högsta betyg.

 

Dom första dagarna där nere så både åt jag och drack jag allt för lite.

Som vanligt blir orsaken att jag inte var hungrig och inte törstig.

Sen skärpte jag till mig på båda punkterna och åt och drack för att min kropp nog behövde det.

Det blev väldigt mycket smör, ost och skinka.

Att jag inte fick kaffe på morgonen spelar nog ingen roll, mer än för min hjärna.

Kvällen innan så åt jag faktiskt lite chips, för jag blir påverkad av sockerråttorna på jogg.se, när dom skriker ut hur bra det är med chips kvällen innan.

Chips åt jag ju också mitt bland alla ultraintervaller i somras och då upplvede jag det som en bra grej.

Jag provade en modell på att äta inför och jag vet att jag absolut inte kände något som helst obehag i magen under loppet.

Om det var rätt metod är inte lätt att veta.

Jag kanske hade kunnat ätit lite bättre och smartare sista dygnet men betyget här måste ändå bli en fyra av fem.

 

Träningen inför det här loppet är som vanligt ganska långt ifrån så som jag skulle vilja ha det.

Att springa två gånger i veckan är minst en gång för lite.

Intervallpass och tröskelpass har varit något enstaka men alldeles för få.

Hade bestämt mig för att köra coreträning hårt under oktober men av detta blev det nästan inget.

Betyget för träningen blir en knapp tvåa.

 

Att i övrigt ta hand om kroppen inför gjorde jag i alla fall delvis på ett bra sätt.

Jag körde gymnastik några gånger dom sista dagarna.

Jag smörjde in mina torra fötter med en god kräm några gånger.

Till och med så gick jag och klippte mig dagen innan loppet, eftersom jag kände mig onödigt långhårig.

På minussidan får jag väl ta och nämna den stora mängden promenader dom sista dagarna.

Jag älskar att gå när jag kommer till värmen och till nya spännande platser.

Så härligt att i shorts ge sig ut på äventyr till fots och se om man kommer dit man tänkt eller om man kommer till något annat spännande ställe.

Det borde vara en bra uppvärmning med mycket promenader, men av erfarenhet så tror jag inte att det är det.

Vi ger ett medelbetyg på tre till den delen.

 

Angående det här med pulsen som jag tycker är mycket intressant och viktigt är det ju som så att när pulsen når 180 så blir det många snäpp jobbigare att springa.

Den saken är klar.

Pulsen måste alltså hållas där under och frågan är hur det ska gå till...

Varför höjdes pulsen efter ungefär 27 km ??

Den saken har jag nu inget svar på, men detta är något som jag måste forska i.

Prio 1 helt enkelt.

 

Och här kommer då ett färskt kort på min tå.

Ja, det var den större av de två vi snackade om.

Nae, jag hade fel i att nageln skulle få en annan ton (typ lila).

Det som hänt är att det är en blodblåsa modell liten som sitter på ett klart känsligt ställe.

Den lyfter upp nageln lite vilket inte är toppen på något sätt.

Jaja, det löser sig.

 

Nu stänger vi inlägget om Valencia marathon 2013.