Kurt och gammal fiskehistoria

Jag har som ni vet varit på jobbet idag.

Åkte 07:10 och kom hem 21:20...

Snart ska jag dit igen.

 

Nu är ju detta varken skandal eller en stor sorg utan mest kul.

Framför allt en torsdag då jag läser högt för klassen i tjugo minuter.

 

Kurt (bilden) är en speciell man på många sätt och i den här boken tar han med sig sin yngste son (Bud) ut i världen för att dammsuga den ren...

Bud är 3 år men kan redan läsa, räkna och prata tyska visar det sig.

Fantastiskt underhållande tycker både jag och mina elever.

 

Eftersom jag inte varken drar på mig snickarbyxorna eller tar kort på tapeter eller blommor i kväll så klistrar jag in en gammal goding från min andra blogg.

 

Fiske(o)tur

Nej, nej...detta har aldrig varit och kommer heller aldrig att bli en dagbok utan det jag kommer berätta om här och nu är mer än företeelse som jag känner igen...jaaa, historien är alltid den samma när masken är uppgrävd, spöna avdammade och fiskehatten är på...

Jepp, jag har varit och fiskat.
Optimisten jag tog med två spön...inte för att ha ett kvar om en haj simmat iväg med med mitt högerben och det ena spöt.
Nej, nej, jag tog med två för att "det är klart att jag kan ha koll på två spön" och för att "jag vill ha många fiskar".
Vid 37-års ålder så kanske jag borde ha lärt mig att jag har svårt att ha koll på både min högerhand och min vänsterhand på en gång och är det en kaffekopp inblandad också så är det att visa sig på styva linan rejält, med ett klantmisstag som mer regel än undantag.

Nitade faktiskt ett djur redan på väg ner till vattnet...en svart farlig orm mötte mig och döden....
What a hunter I am...detta skulle bli en bra fiskedag...hahaa

Antagligen dödade jag nästan maskarna också innan dom väl hamnat lite på sniskan på kroken...

Fick lära mig som liten att spöna absolut inte skulle vara nere i vattnet....jobbigt, speciellt med två spön.

Kaffet smakade gott och solen sken....men fisk såg jag ingen.

NAPP....och den var ungefär lika stor som mitt långfinger.
Jag berättade för fisken att jag skulle bara ta bort den elaka kroken och sen släppa i honom igen.
Det var en sugen liten fisk för kroken var lång där inne...
Jag höll vad jag lovade honom och släppte i honom till slut...
Han simmar iväg....men
Han simmar i cirklar....på sidan.

Han fick dö,..den stackarn.

Med mer fokus på kaffekoppen och solen fortsatte spöna att peka ner i vattnet, bottennappen hägrade och maskarna försvann...tänk att bottennappet trots allt äter maskar...

Jodå....jag fick fisk också....två små och så en STOR...

Efter ett tag gick jag hem...

För att jag kände att jag inte kunde äta upp mer fisk...NEJ
För att mitt kaffe var slut....NEJ NEJ
För att masken var slut....NEJ NEJ NEJ
Inte gick jag hem för att solen försvann helleroch inte för att det var tråkigt och inte heller för att jag var hungrig, längtade efter datorn eller något annat töntigt.

JAG VAR HELT ENKELT TVUNGEN...
Ja, tvungen och tvungen men om vi säger det så här...

JAG KUNDE I ALLA FALL INTE FISKA MER...

Jag satt på en brygga och såvitt jag vet så finns det inga träd på bryggor men sanningen är att båda spöna hade gått sönder....båda linorna hade gått av (nej, jag kan inte skylla på hajen igen...), ett flöte hade gått sönder och en krok var borta....allt detta efter besök ett par meter upp i ett träd.
Jodå, mina fiskespön har varit i det där trädet förr.
Mina fiskespön är alltid i det där förbannade trädet.

Bara att ta spöna som såg ut som om dom hade varit med i andra världskriget och gå hem...

Nu ska jag i regnet se om jag kan grilla den där fisken på grillen som jag inte ens vet om den funkar..
Jag har backat över den med bilen...