Planen var att parkera på något bra ställe (inte där det skulle forsa folk förbi) och sen gå en sväng in till centrum först.
Ta ut lite pengar och sätta mig på ett uteställe och dricka ett glas vin.
Tänk sån jag har blivit...vin
Satte mig på Harrys och köpte ett glas rosé.
Att sitta där och titta på folk och njuta av vinet en skön sommardag är inte det sämsta.
När jag senare passerade järnvägen så hördes musiken.
Tydligen Uffe Lundell som rockade och jag gick åt det hållet där musiken kom ifrån.
Jag hade ju inte stenkoll på var denna festival var belägen, men nu när Uffe hjälpte mig så var det lätt...och min idé med bilen var kanon.
Väl inne på festivalen så var känslan att det var en jäkla massa människor...vid drickaserveringen!
Jag gick till Uffe istället och jag kan garantera att jag aldrig ens gillat Uffe det minsta men nu var det live så nu var det annat.
Vilket tryck och vilket drag...
Uffe i mitten...
Efter Uffe-showen skulle Oskar Linnros (heter han så?) spela, men det kändes inte som något för mig.
Tog en sväng runt området och hittade detta...
http://youtu.be/eUtBoaGFX5E
Joo, kör nu för tusan!
Den här medryckande musiken med sina lätt aggresiva blåsinstrument var helt omöjligt att stå still och lyssna på.
Komiskt att se dom människor som stod utmed ena sidan.
Dom valde att inte stå på dansgolvet och dansa men varenda en av dom stod och nickade i takt till musiken.
Såg riktigt kul ut!
Vi på dansgolvet rörde nog på hela kroppen.
Underbart!!!
Fantastisk bra bild...
Stannade två låtar innan jag bestämde mig för att äta något, mest för att slippa göra det senare.
Åt en grillad köttbit och bea-sås vilket var toppen.
Pommesen sa jag åt dom att jag inte ville ha.
Reaktionen var gapande munnar(som vanligt)
På stora scenen skulle nu en grupp vid namn The black crowes spela och nog lät namnet lite bekant ut, men egentligen så hade jag ingen aning.
In på scenen kommer ett gäng skäggiga farbröder och jag tänkte: vad är detta?
Ofta så började låtarna lite smålugnt men ju mer som gick av dom, ju mer fart och tryck blev det.
Låtarna hade också väldigt svårt att sluta...dom bara fortsatte.
Inte en chans att man stod still nu heller och ärligt talat så var ju jag inte här för att stå still.
Inte min musikstil, men ju mer som gick av konserten, ju mer gillade jag det.
Dom sista tre, fyra låtarna var kanon och det var riktigt skitkul att stå där.
En av låtarna kände jag faktiskt igen...
http://youtu.be/n0OsRufYLEc
Det är den första låten här...för jag tror att detta är två låtar.
Den andra låten är riktigt beroendeframkallande och jag har om och om igen nu lyssnat och sjungit med i ...nananana, nananananana....
Vilket tryck det blev framför scenen när dom körde den....hoppla...
Just nu stod jag i rad nummer två, lite på sidan sådär.
Mycket bra läge, men jag ville ha ett bättre läge när Scooter dök upp.
Dom skäggiga grabbarna avslutade och Amanda Jenssen startade på scenen intill.
Dom var nära varandra dom där två stora scenerna, men det var bara en igång i taget.
Jag stod alltså vid den stora scenen (nu vid staketet, väldigt nära mitten...haha) och lyssnade på Amanda Jenssen en bit bort.
Hennes musiker och hon själv såg klart coola ut på scenen och hennes låtar är riktigt bra.
Överraskad att hon (redan) gjort så många kanonlåtar.
Synd att man inte kunde stå lite närmare scenen, men jag hade absolut ingen lust att försvinna från min guldplats.
Klockan blev halv tolv och nu ville jag att Scooter skulle börja.
Jag hade en t-shirt på mig och kände att jag behövde röra lite på mig.
Amanda tog slut på scenen bredvid och jag visste att snart sker det.
Visste hur Scooter börjar sina konserter och nu satt det igång.
Grabbarna Jordan och Simon på syntarna drog igång och det var ett sånt tryck.
Som jag skrev tidigare så log jag som ett litet barn och jag kände att detta är bara för mycket, för häftigt...och snart gråter jag.
Det som istället hände var att H.P. Baxxter fullständigt flyger ut på scen.
Han var så nära så jag blev helt chockad.
Det var en så ofattbart overklig upplevelse, men så fullständigt fräckt.
Publiken var stor bakom mig och när Baxxter uppmanade oss att skrika så var det ett skrik som borde väckt upp hela Karlstad.
Jäklar i havet.
Baxxter körde gärnet genom låt efter låt och Jordan och Simon är inte stilla heller.
Jag sjöng (skrek) och jag viftade med armarna...
Hoppa var inte läge för när man stod mot staketet.
http://www.youtube.com/watch?v=RWuAkx5N_EM&feature=player_embedded
Precis så där var det...och försök förstå hur det är att stå längst fram där.
Jag vet, det går inte...
Dra upp volymen och njut.
Och glöm inte att titta...det är live för sjutton.
En helt fantastisk kväll var det i Mariebergsparken i Karlstad.
En dröm som jag haft i mängder av år slog in och att få stå längst fram och känna trycket från scenen och trycket från publiken bakom mig är (jag säger det igen) ofattbart.
Ofattbart och helt fantastiskt!
Frågan är nu bara om jag ska bli en kopia av Mr. Baxxter och gå och färga mitt hår vitt ;-)??
Snodde bilden från www.vf.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar