Ja, jag är ändå en 41 årig gubbe som inte sprungit maraton sedan 1997.
Nu var det till på köpet en massa lera, hala stenar och djupa myrar så mycket kunde ha gått åt pipan.
Ja, så äter jag ju som ni vet lchf och det är inte riktigt som en kolhydratladdning man "behöver" inför ett maraton.
Som bekant tillbringade jag natten i Insjön och frukost skulle jag få.
En tjej och hennes son på sex år bodde också där och dom var hyggliga mot värdparet och beställde frukost samma tid som lilla jag.
Jag skickade bort en del saker till deras bordshalva.
Juice och melon hade jag sagt att jag inte ville ha, men det hade hon glömt.
Juice och melon funkade för mina bordsgrannar.
Tjejen häpnade över att jag bara skulle äta så lite....
Vanlig ost, brieost, skinkskivor, korvskivor, smör, tomat, gurka, tre ägg med mycket majonnäs och två muggar med 50/50 kaffe och grädde.
Jag blev ordentligt mätt, vilket känns mer tveksamt på sexåringen.
Han åt en rostad, vit macka med lite smör och en äggvita....och lite melon och två glas juice.
Jag hade en timme till Vansbro och jag var där väldigt tidigt.
Hämtade ut nummerlapp och tog mig sen en promenad.
Ett cafe var målet.
Efter en bra stund så hittade jag ett fint cafe där det doftade...cafe.
Jag tog bara en kaffe och hällde grädde upp till kanten.
Stående tog jag en klunk och fyllde sedan upp med grädde igen.
Slog mig ner vid ett bord och efter ett tag så såg jag två vilsna, äldre människor leta förtvivlat efter ett ledigt bord.
Då sa jag till dom att dom kunde få plats vid mitt fyrastolarsbord.
Klargjorde att jag inte var farlig.
Du är ju löpare konstaterade dom efter att ha sett min nummerlappspåse på bordet.
Det gjorde tydligen susen för dom vågade sätta sig ner.
Mannen skulle också springa så vi började snacka.
Spännande man förresten som skulle springa maraton idag och så ett nytt maraton i Örebro på lördag.
Om två dagar!!!
Så var det dags och jag liksom dom flesta tog det lugnt i starten.
Mitt mål med loppet som går i besvärlig terräng var att springa hela vägen.
Jag förstod att det skulle vara ruskigt jobbigt så jag tog det lugnt.
Det här är absolut inte mara där man slår några personliga rekord, långt därifrån.
Kan upplysa om att jag bara genomfört en mara tidigare i mitt liv.
Det gick i Drammen (Norge) och det var 1997.
Jag tog rygg på en kille i gult linne och två tjejer med vätskebälte.
Där låg jag bra för det tvingade mig att ta det lugnt.
Fundera ska man inte göra under maraton men jag funderade på om tjejerna trodde att jag sprang där bakom och tittade på deras rumpor.
Det gjorde jag inte för tjejers rumpor är nog det sista man tänker på när man springer långt.
Näst efter en stor McDonaldsmeny såklart.
För övrigt så var man tvungen att hela tiden hålla koll på var man satte fötterna.
Efter en mil stannade tjejerna och jag följde efter han i gult.
Tempot ökade.
Efter 18 km så gick det så lätt att jag sprang om den gule.
Jag som skulle ta det lugnt.
Mellan kilometer 15 och 29 var den tuffaste delen med ett antal branter som mer hör hemma i en slalombacke än ett maraton..
Nedförsbackarna var ju verkligen ingen hit heller.
Superbranta med enbart lera och halkiga stenar.
Man fick ta det ruskigt lugnt.
En av dess nedförsbranter var lång också och ta mig tusan så tror jag att jag på den kilometern hade min sämsta kilomertid.
Långsammast på en lång nedförsbacke ???
Jag livnärde mig på vatten såklart.
Vid 32 km tog stoppet en bra stund.
Jag började prata med pensionärerna som stod där och skulle trycka i oss sportdryck, vatten, godis, chips och korv med bröd.
Var har ni smöret och majonnäsen sa jag...
Nae, sånt kan man ju inte äta, tyckte dom.
Jag berättade att min kropp tog sig framåt på fett.
Men godis måste du väl äta sa en gammal gubbe.
Nej sa jag och då försökte han lura på mig en korv.
Jag tittade på korven och sa att han ser lömsk ut den där.
Jag tog ingen utan löpte vidare.
När jag kom till 36 km så kände jag att jag ville ha något mer än vatten.
Med tvekan tog jag en mugg sportdryck och den var allt annat än god.
Förhoppningsvis så skulle den göra något positivt för mig.
Jag hittade också kaffe.
Faktiskt så greppade jag tag i några chips också, men dom nöjde jag mig att slicka bort saltet:-)
Jag tog upp smör och majonnäsfrågan här också (lite kul ska man ju ha) och en dam greppar tag i en pärm och skriver upp dom sakerna som att fundera på till nästa år.
Fantastiskt att benen kunde vara så pass pigga att man klarade den där terrängen framåt slutet.
Man fick hela tiden passa sig var man satte fötterna och ofta var det balanserande och hoppande mellan stenar som gällde.
Vid 41 km så höll jag på att stå på näsan när vänsterfoten sparkade till en rot.
Det gjorde satans ont i dom stackars ömma tårna, men jag hann med att ta ett stabilt högersteg så ingen större fara.
Jo, jag har ju glömt att berätta att gula linnet sprang om mig efter 3 mil.
Han var riktigt ruggig på nedförslöpningar och där forsade han förbi.
Strax innan 42 km så får jag syn på honom och det tyckte jag var lite konstigt så länge som jag hade stannat på dom senaste fikaplatserna.
Hans ben funkade inte kanon precis och det var många som hade dom problemen och mer eller mindre stod stilla.
Jag sprang om honom och några till för nu hade jag ökat tempot inför målet.
Min tid som inte ens nästan är en bra tid blev 4.23.51, men hade jag fått veta den tiden innan så hade jag inte trott på den.
Jag skulle genomföra loppet på ett lugnt sätt.
Det bästa och mest fantastiska var att jag inte hade ens lite ont någonstans under loppet.
Otroligt att mina vader fixade saken så bra.
Under min förra mara (1997 som sagt) så funkade benen inte alls som vanligt sista milen, framför allt inte sista fem kilometrarna.
Nu fungerade dom toppen hela vägen och det känns otroligt.
Vansbro maraton var inget för mig.
Att balansera på blöta stenar, ofta i nedförsbranter är inte kul och ärligt talat så var det inte så mycket i övrigt på banan som var kul.
Att mötas av branta uppförsbackar är helt enkelt inte maratonvänligt.
Det roliga låg istället på att jag kände mig pigg, kroppen fungerade och musiken i öronen var toppen.
Jo, gissa nu om magen gillade läget med sportdrycken ??
Nej, det tog inte länge innan jag kände att jag hade något giftigt i magen som antagligen skulle fräta sönder mina organ väldigt snart.
Jag hade lite problem med mitt pulsband som sitter runt kroppen, strax under bröstet.
Jag gissar att jag blivit smalare sedan jag använde det där bandet första gången.
Finspång 24 augusti är nästa mara och jäklar vad kul det ska bli att springa Valencia maraton den 17 november.
(Om jag kommer på något mer som borde skrivas ner så gör jag det en annan dag)
Jag fick medalj.
Nu har jag tagit mig till Karlstad och Bomstad camping.
Körningen hit tog två timmar och gick jättebra.
Inte alls trött.
Här är mitt rum.
Sandstrand från dörren ner till Vänern.
Satte mig vid utebordet och började skriva detta och lite annat.
Ett glas vin kan jag väl vara värd.
Det är inte jättevarmt längre med blåsten från sjön så jag traskar in.
Imorgon är det en lugn dag här på campingen som gäller.
Mina ben fungerar nog inte toppen imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar