Vilken fin kväll det var.
Sömn och ätande hade inte alls varit optimalt, men ny musik i mina öron gjorde att jag ändå tog mig till Skärblacka, en sväng runt där och sen hem igen.
24 km.
Det känns bra.
Kul att benen vill ha mer fart än vad jag tyckte att dom skulle ha.
Funderar på om jag ska vara med på det där stadsloppet den 17:e...?
Inte min grej att springa kort (1 mil) och speciellt inte inför en massa folk.
Utklädning och augustifest och hela baletten...
Nja, funderar nog vidare på saken tror jag.
Imorgon ska jag efter jobb besöka den nya pensionären Anita...;-)
Det blir trevligt!
Jag tar med kameran och fotar det vi bjuds på.
2 kommentarer:
Härligt att läsa både LCHF och löpning på samma blogg. Det ska ju enligt alla motsträvare vara omöjligt. Då är vi i alla fall två som gör något omöjligt :) Du springer dock betydligt längre än vad jag gör :D
Att vara lite omöjlig tycker jag känns strålande:-)
Det låter verkligen som motsatsen till grå och tråkig.
Välkommen åter!
Skicka en kommentar